Den digitala klyftan

Den digitala klyftan. Klyftan mellan de som kan hantera/har tillgång till den nya digitala tekniken och de som inte kan/har det. Den är direkt uppenbar när man funderar över den i ett internationellt perspektiv. Ur ett nationellt perspektiv känns den inte lika uppenbar, om man inte börjar fundera över den. Jag tycker om att fundera över den ur ett socioekonomiskt perspektiv, ett perspektiv som inte är kopplat till vilket intresse man har för ny teknik, utan är mer kopplat till vilken social bakgrund man har. Vi föds inte alla in i samma ekonomiska situation. Eller teknikintresserade situation heller för den delen. Men jag tror att den ekonomiska situationen är den viktigaste i det här fallet. Alla unga människor har inte samma möjligheter att ta del av, och lära sig, den nya tekniken som andra. Jag tycker därför att det är väldigt viktigt att skolorna, nu tänker jag framförallt på grundskolan och gymnasieskolan, ger barnen/ungdomarna möjlighet att använda sig av denna teknik. Ger de möjligheter att lära sig den. Det är viktigt skolan följer med i teknikutvecklingen, att de inte halkar efter för mycket. För halkar de efter i den teknikutveckling som idag är en så stor del av vårt arbetsliv och vårt privatliv så kommer barnen som inte har tillgång till denna teknik hemmet också att göra det. 

Detta är säkerligen i många fall en ekonomisk fråga för skolorna. Men det gör den icke desto mindre värd att fundera över och ta på allvar.

Eller vad tycker ni andra? 

Musik i skolan

Jag märker när jag läser Anna-Lena Kempes och Tore Wests bok Design för lärande i musik hur intressant jag tycker det är med musikundervisning. Jag är själv inte utbildad musiklärare, men har vikarerat som det på en gymnasieskola och har även hållt i studiecirklar för ungdomar som vill spela musik i grupp. Jag håller med om det mesta som skrivs i boken. Jag tror mycket musikundervisning runtom i landet skrämmer bort musikintresserade elever från att själva lära sig spela eller sjunga. Detta baserar jag inte på några seriösare undersökningar utan på det jag hört av vänner och bekanta som berättat om deras egna upplevelser. Det är många som berättar om en musikundervisning som i stort sett gick ut på att försöka lära sig noter och att läsa om klassiska kompositörer från 1600-talet. Någonting som jag inte tror att den gemene musikintresserade ungdomen i Sverige idag brinner allra mest för. Jag menar inte att man skippa detta helt, men det största fokuset bör inte ligga där. Jag tycker en blandad kompott av populärmusik från alla genrer och s.k. konstmusik från gemene genrer bör diskuteras i undervisningen. Och om det är så att tiden inte räcker till för detta så tycker jag att fokuset snarare bör ligga på den musiken som är mest aktuell idag än den som var mest aktuell för 400 år sedan. Visst är det viktigt med en historisk kontext när man pratar om musik och musikhistoria, men den historien verkar (som sagt så har jag inga vidare belägg för detta utan grundar det bara på hörsägen) framförallt handla om den klassiska musiken, den s.k. konstmusiken. Fokus bör hellre ligga på nutida musik, både populär och konstmusik, med vissa historiska tillbakablickar på vilka genrer som kan tänkas ha utvecklats till de genrer som finns idag. Musik är särskilt på så sätt att det är väldigt många ungdomar som är intresserade av detta, det finns således en möjlighet att låta undervisningen ta utgångspunkt i deras intressen och diskutera saker som är aktuellt för dem. 

När det gäller noter så tycker jag att elever bör lära sig att noter är ett slags skriftspråk för musik, på vilket sätt det kan användas för att sprida och skriva musik, och kanske några grundläggande tecken. Men mer än så tycker jag inte man behöver diskutera noter på den allmänna musikundervisningen vid exempelvis grundskolan. Fokus bör i så fall hellre ligga på att lyssna på musik och diskutera det teoretiska underlaget, utan att ta inför alltför mycket noter för att förklara detta.

Naturligtvis bör man spela mycket också. 

Kanske svamlar jag bara. Som sagt så säger jag detta i stort sett utan belägg. Kanske pratar jag bara om min egen upplevelse av de musiklärare som jag haft i skolan och som jag jobbat med. 

Men intressant och viktigt att diskutera tycker jag i alla fall att det är. Jag har mött alltför många människor som så gärna vill spela instrument men som inte gör det med tanke på att de är så "omusikaliska". För att musik inte direkt var deras "starkaste ämne i skolan". Jag tror att detta beror på hur undervisningen i många fall är uppbyggd. Jag pratar främst om den allmänna musikundervisningen, men också om musikskolans verksamhet. Det senare diskuteras i Design för lärande i musik och boken väcker både läslust och en hel del frustration. För mig i alla fall. 

Hur är detta kopplat till kursen? Jag är inte helt säker.... :) Men man jag tycker att det är viktigt att fundera över om man har hamnat i gamla hjulspår, vilken arbetsplats man än befinner sig på, eller vilket skede i livet man än befinner sig i. Man bör fundera över undervisningsformer, man bör försöka se över undervisningsinnehållet, man bör försöka se sina elever och fundera över vilket som är det bästa att nå ut till dessa så att de kan lära sig saker. Både av varandra och av mig, som lärare. 

I den bästa av världar skulle det finnas tid och möjlighet att göra detta. Det gör det inte alltid nu.